Projektet undersökte rådande riskkultur i Sverige med särskilt fokus på hur ansvar för hemberedskap inför samhällskriser tillskrivs medborgare respektive myndigheter. Studien tog sin utgångspunkt i ett förändrat säkerhetsläge och i en växande betoning på hushållens och individernas roll i svensk krisberedskap. Syftet var att analysera hur medborgare uppfattar ansvarsfördelningen mellan individ, samhälle och myndigheter, samt vilka sociodemografiska och psykologiska faktorer som påverkar dessa attityder.

Resultat

Studien visar att Sverige fortsatt präglas av en starkt statsorienterad riskkultur. Myndigheter tillskrivs ett mycket stort ansvar för hemberedskap i samtliga sociodemografiska grupper, vilket tyder på att medborgare förväntar sig att staten, kommunerna och offentliga institutioner har en central roll för hemberedskap inför kriser. Samtidigt visar resultaten att en stor del av befolkningen också tillskriver medborgarna ett tydligt ansvar för egen hemberedskap. En mer individorienterad riskkultur är särskilt framträdande bland äldre, kvinnor, personer med högre utbildning och inkomst, personer som upplever sig ha högre beredskapsförmåga samt bland dem som bor på landsbygd.

Fokusgrupperna fördjupar bilden genom att visa att hemberedskap inte enbart förstås som ett individuellt åtagande. För många deltagare är beredskap också ett socialt och moraliskt ansvar. Solidaritet, grannskap och medmänsklighet lyfts fram som centrala delar av hemberedskapen, där människor förväntas och är redo att hjälpa varandra. Samtidigt visar fokusgrupperna att möjligheten att omsätta ansvar i praktisk handling påverkas av materiella och sociala förutsättningar, såsom boendeform, hushållsstorlek, ekonomi, tillgång till förvaringsutrymme och sociala nätverk.

Resultaten visar också att tidigare erfarenheter av krig, flykt eller större samhällskriser kan skapa hög krismedvetenhet och konkret förståelse för vad beredskap innebär. Samtidigt kan sådana erfarenheter göra budskap om kris och krig känslomässigt laddade och i vissa fall skapa oro eller motstånd mot att förbereda sig.

Studien visade därmed att Sverige fortsatt präglas av en starkt statsorienterad riskkultur. Myndigheter tillskrivs ett mycket stort ansvar för hemberedskap i samtliga sociodemografiska grupper, vilket tyder på att medborgare förväntar sig att staten, kommunerna och offentliga institutioner har en central roll för hemberedskap inför kriser. Samtidigt visade resultaten att en stor del av befolkningen också tillskriver medborgarna ett tydligt ansvar för egen hemberedskap. En mer individorienterad riskkultur är särskilt framträdande bland äldre, kvinnor, personer med högre utbildning och inkomst, personer som upplever sig ha högre beredskapsförmåga samt bland dem som bor på landsbygd.

Fokusgrupperna fördjupar bilden genom att visa att hemberedskap inte enbart förstås som ett individuellt åtagande. För många deltagare är beredskap också ett socialt och moraliskt ansvar. Solidaritet, grannskap och medmänsklighet lyfts fram som centrala delar av hemberedskapen, där människor förväntas och är redo att hjälpa varandra. Samtidigt visar fokusgrupperna att möjligheten att omsätta ansvar i praktisk handling påverkas av materiella och sociala förutsättningar, såsom boendeform, hushållsstorlek, ekonomi, tillgång till förvaringsutrymme och sociala nätverk.

Resultaten visar också att tidigare erfarenheter av krig, flykt eller större samhällskriser kan skapa hög krismedvetenhet och konkret förståelse för vad beredskap innebär. Samtidigt kan sådana erfarenheter göra budskap om kris och krig känslomässigt laddade och i vissa fall skapa oro eller motstånd mot att förbereda sig.

Studien visade att effektiv kommunikation om hemberedskap behöver balansera statens fortsatta ansvar med medborgarnas roll i hemberedskap. Budskap bör vara sakliga, konkreta och handlingsorienterade, men också trygghetsskapande, socialt inkluderande och anpassade till olika gruppers livsvillkor, erfarenheter och praktiska förutsättningar.