Alla behöver kunskap om cybersäkerhet - men hur?
I dagens samhälle är i stort sett alla människor användare av digital teknik och med det följer ett behov av kunskaper och förmågor inom cybersäkerhet. Vi behöver därför insatser för att lära människor om cybersäkerhet så att de kan hantera digitala risker som bedrägerier, intrång och annat.
Vi vet från tidigare forskning och erfarenhet att dessa insatser behöver anpassas efter olika målgruppers förmågor och preferenser. Problemet är att det finns för lite empirisk forskning om hur olika grupper faktiskt beter sig, lär sig och engagerar sig i cybersäkerhet. Nationella initiativ, såsom MSB:s årliga kampanj Tänk Säkert, är viktiga steg på vägen. Men forskning visar att dagens kampanjer inte är så effektiva som de skulle kunna vara. En av de främsta orsakerna är att de inte tar tillräcklig hänsyn till skillnader mellan målgrupper där olika grupper har olika förmåga, preferenser och behov.
Syftet med detta projekt, Identifiering av behov och uppfattningar kring cybersäkerhetsmedvetenhet hos olika användargrupper (ICANP), har varit att adressera detta problem i tre delstudier:
- Kartläggning av hur nationella program i EU utformas.
- Enkätundersökning med 2049 svenskar för att identifiera målgrupper.
- Intervjuer med representanter från dessa grupper för att förstå deras behov och
Den första delstudien visar att EU-länders nationella strategier lyfter medvetenhet som ett viktigt mål, men att de sällan erbjuder konkreta metoder för målgruppsanpassning.
Den andra delstudien visar att faktorer som ålder, IT‑kompetens och utbildningsnivå påverkar hur människor vill ta del av cybersäkerhetsinformation. Generella preferenser framträder också: kortfattad, enkel och situationsanpassad information föredras, och trovärdiga avsändare som särskilt myndigheter och tjänsteleverantörer värderas högt.
Den tredje delstudien bekräftar dessa mönster och visar att relevans, enkelhet och upplevd nytta är centrala för att människor ska ta till sig information om cybersäkerhet.
Projektet drar slutsatsen att nationella program bör kombinera breda, generella insatser med riktade åtgärder mot grupper med särskilda behov och att livssituation, exempelvis familjeliv och livsfas, ofta är en viktigare utgångspunkt än traditionella demografiska kategorier.