Civil beredskap i fysisk planering - synergier och konflikter

Resultatet från kunskapsöversikten beskriver att ett omfattande arbete med beredskap i samhällsplaneringen genomfördes från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1990-talet. I takt med återuppbyggnaden av Sveriges totalförsvar, som inleddes i mitten av 2010-talet, har ett antal rapporter och utredningar publicerats, men relativt lite litteratur finns tillgänglig som belyser rådande kunskapsläge. I den internationella forskningslitteraturen förekommer en omfattande mängd litteratur som tangerar ämnet, men litteratur som specifikt berör civil beredskap i den fysiska planeringen med relevans för en svensk kontext är begränsad.

I frågan om hur civil beredskap kan integreras i samhällsplaneringen möts två planeringstraditioner: en tradition som ramas in av Plan- och bygglagen (PBL), och en som handlar om att planera utifrån kriser, höjd beredskap och ytterst ett väpnat angrepp. Planering med större hänsyn till civil beredskap står i många fall i konflikt med de samhällsplaneringsnormer som varit dominerande under senare decennier i Sverige. Kunskapsöversikten visar därför att mer kunskap behövs kopplat till hur, och i vilken utsträckning, olika planeringsnormer är förenliga.

Projektet betonar att vidare empirisk forskning behövs som undersöker samspelet mellan aktörer i gränslandet mellan fysisk planering och beredskapsplanering för att skapa en tydligare bild av kunskapsbehov, samverkan och informationsdelning mellan aktörer, samt behovet av ökad styrning i frågan.

Projektet visar även att många av de riskreducerande åtgärder i den fysiska planeringen som beskrivs i litteraturen är väldigt hotspecifika och utgår från lösningar där olika frågor utvärderas och hanteras i separata stuprör. En kunskapslucka kan därmed identifieras avseende hur ett mer holistiskt perspektiv kan uppnås för att skapa generell robusthet i den fysiska miljön, så att samma åtgärd både är fördelaktig med hänsyn till civil beredskap och utifrån andra hot, såsom klimathotet.