Resilient material- och produktförsörjning vid kriser

Under Covid-19 blev det tydligt att Sverige har svårigheter att klara inhemsk försörjning av kritiska material och produkter. Nuvarande system bygger på små lager och "just in time"-leveranser av material och produkter från utlandet. Vi har vant oss vid en viss leveranskapacitet och alla verksamheter förväntar sig att leveranserna skall komma. Under en krissituation vet vi nu att så inte är fallet. Ett nytt system, som är både robust och flexibelt, behöver byggas upp för att trygga försörjningen av material och produkter när leveranserna från omvärlden inte fungerar eller när “normal” volym inte räcker till.

Genom fallstudier och systemanalys undersökte forskarna i detta projekt hur Sverige kan öka sin förmåga att snabbt ställa om och säkra tillgången till viktiga komponenter inom vård, skyddsutrustning och elektronik.

Tre materialområden studerades mer i detalj: plast, metall och elektronik.
Plast är till stor del fossilbaserad och har låg återvinningsgrad, metaller kräver ofta importerade legeringsämnen trots goda inhemska resurser, och elektronik är starkt globaliserad med låg självförsörjningsgrad. Samtidigt finns betydande inhemsk kapacitet – exempelvis inom plastformulering, metallbearbetning och elektronikmontering – som kan mobiliseras vid behov.

Fallstudier på medicintekniska produkter visade att additiv tillverkning (3D-printing) kan bidra till snabb omställning, men har begränsningar i materialval och produktionsvolym. En fallstudie visade att ledtiderna för formsprutning, som traditionellt är långa, kan reduceras kraftigt genom effektiv samverkan och parallella arbetsmoment. En ny produkt kunde designas, verifieras och produceras inom 60 timmar – ett tydligt exempel på hur svensk industri kan agera snabbt vid behov.

För munskydd klass IIR genomfördes nödproduktion med testning enligt gällande standarder. Nationell kapacitet finns för vissa non-woven-material, medan man för andra är beroende av import. En mobil produktionslinje testades och utvärderades genom sårbarhetsanalys, vilket visade att även små enheter kan bidra till ökad resiliens.

Elektronikområdet är särskilt utsatt. En fallstudie om växelriktare visade att återtillverkning och reparation är möjliga med rätt kompetens och tillgång till komponenter. Många delar kan återanvändas från konsumentelektronik, men avancerade halvledarkomponenter kräver import. Inhemsk kapacitet finns för mönsterkort, transformatorer och montering, vilket ger goda
förutsättningar för decentraliserad produktion.

Projektet presenterade även metoder för att utvärdera resiliens – både kvalitativt och kvantitativt – där samspelet mellan teknik, organisation och kompetens är avgörande. Genom att identifiera svaga länkar, bygga redundans och träna personal kan svensk försörjningsförmåga stärkas.

Slutsatsen är tydlig: Sverige har kapacitet och möjlighet att bygga ett mer motståndskraftigt system, men det kräver strategiska investeringar och samordning.