En sammanhållen författningsberedskap

Projektet syftar till att göra en systematisk övergripande forskning inriktad på lagstiftningen inom krisberedskap och totalförsvar. 

Forskarna analyserar de skilda utgångspunkter som lagstiftning för krisberedskap respektive totalförsvar vilar på ur ett systemperspektiv och utforska de glapp och överlappningar som finns i regelverken i dag. Även hur de på systemnivå skulle kunna hanteras på bästa sätt.

Eftersom krisberedskapen ska utgöra grunden för det framtida totalförsvaret krävs en god systemförståelse för båda regelsystemen där vi arbetar framåtsyftande, strukturerat och tolkningsinriktat för att bidra till en ökad kunskap om helheten i lagarna för kris, krig och krigsfara.

Fredstida kriser, respektive krig och krigsfara, betraktas ur lagstiftningsperspektivet som separata företeelser, som hanteras utifrån två olika system: å ena sidan krisberedskapen, å andra sidan totalförsvaret. De båda systemen har fundamentalt olika juridiska utgångspunkter.

Krisberedskapen utgår från ordinarie förvaltningsstrukturer. Inga specialregler för kris finns på grundlagsnivå utan istället har lagstiftaren valt att förlita sig på de delegationer som finns i bland annat 8 kap. regeringsformen (1974:152) (RF). Den ordinarie förvaltningsmodellen ska fungera även i kris och varje myndighet hanterar krisen utifrån det ansvar och den roll myndigheten har i sin normala verksamhet i samverkan med andra, i enlighet med ansvarsprincipen.

Regeringens nationella geografiska områdesansvar innebär att regeringen bär ansvar för en strategisk ledning, men att hanteringen av krisen främst ska ske på myndighets-, region- och kommunnivå.

Totalförsvaret utgår från tanken om att samhället, vid krig eller i krigsfara, inte kommer fungera normalt. Istället ska rättsstaten upprätthållas genom en så kallad författningsberedskap. Därmed måste landets styrelse på alla nivåer ges effektiva redskap för att ställa om samhället, mobilisera, och agera som ett totalförsvar.